Blomman
Sommaren 2016 jobbade jag för första gången som ledare på ett barn- och ungdomsläger. Min kompis ringde en tisdag och frågade om jag kunde komma ut för att ta över efter en inkompetent gravid tjej, som skulle ”åka” hem. Jag ville inte svika min kompis och svarade att jag kunde komma samma kväll. Med bil skjutsades jag trettio minuter utanför stan till en gård med röda hus som kallades hyddor. Med en stor väska, smög jag in i rummet där jag skulle sova och bäddade min säng. Min kompis försökte ge mig information som förberedelser. Dagen efter skulle jag få ta hand om åtta ungar i åldrarna sju till nio. Varav tre var allergiker, där en var så glutenallergisk att hon kunde dö av det. Senare fick jag veta att det var anledningen till att den inkompetenta gravida tjejen fick ”åka” hem. Hon hade ”missat” att ungen var glutenallergisk och lägercheferna hade fått stanna uppe en hel natt med ungen på akuten.
Mer information fick jag inte min första kväll men jag kunde lite om lägret sedan innan eftersom jag själv varit en unge som kutat runt hög på sommarlov och D-vitamin. Sista lägret jag var på fick jag ett raseriutbrott på mina ledare och vägrade att spendera tid med de andra i hyddan jag bodde i. Men naiv som jag var, tänkte jag att som ledare var Vidablick fritt från drama och dagarna skulle flyta förbi i en rosadimmig sockervaddsdröm.
Dagen efter gick bra. Till en början. Efter lunchen var det planerat fri lek och som inkastad i jobbet, hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Fantasiförlamad satt jag ute med ungarna i solen och gjorde ingenting. I sin uttråkning fick två tjejer för sig att börja bråka. De kom springande emot mig. Den ena gråtandes och den andra fly förbannad. När de stannat framför mig lyfte den blonda tjejen upp en blomma och sa: ”titta på den här blomman, och säg om det ser ut som ett paraply eller inte.” Hon var bestämd. Jag tittade frågande på de båda och svarade att den kunde se ut som ett paraply. Tjejen sken upp och sa till sin kompis: ”vad va det ja sa!” Den andra tjejen, en mörk brunett, med tårar på kinderna tittade på mig. ”Min pappa sa att det ser ut som en skål”, skrek hon. ”Nej, nej, nej!” Blondinen svarade innan jag hann säga något. ”En skål har inte en pinne”, vrålade hon och pekade på stjälken. Hennes hand darrade av ilskan. Jag försökte förklara för dem att blomman kunde vara både och. Brunetten tyckte det lät vettigt och sa till sin kompis att blomman kunde fungera som skål och paraply. ”Men min pappa har sagt att grodor använder det till paraply och min pappa kan allt.” Blev svaret.
Jag kan inte säga hur länge blommans funktion diskuterades mellan de två tjejerna. Tillslut kunde vi komma överens om att blomman nog kan vara både och. Idag skulle den vara ett paraply och imorgon kunde den bli en skål. Att blomman inte någonsin skulle användas som varken paraply eller skål av en groda var en sanning jag höll hemlig.