Pappersmat
Julia står och diskar i köket. Det har gulnade väggar och plastgolv. Rummet är upplyst av en ensam lampa hängandes över ett matbord. Ute är det mörkt. Genom fönstret ser man ljuset från en bil som kör upp på parkeringsplatsen. Julia torkar sina händer och öppnar kylskåpet och tar fram en tallrik med mat. Ytterdörren öppnas och stängs. Man hör Peter sparka av sig skorna. Tillslut kommer han in i köket där Julia står och väntar på mikrovågsugnen.
Julia: Jag sparade en tallrik till dig.
Peter: Bra, jag är vrålhungrig
Julia ställer ner en tallrik med mat framför Peter, som slagit sig ner vid matbordet.
Peter: Fan, vilken dag det varit. Jag trodde aldrig jag skulle komma ifrån kontoret.
Julia svarar inte utan ställer sig vid diskhon och börjar skrubba i en kastrull med något bränt på botten. Peter äter.
Peter: Svara mig
Julia: Förlåt, jag har mycket att tänka på
Peter: Vad har du att tänka på?
Julia: Ett och annat
Peter: Ett och annat? Vad fan menar du med det?
Julia: Inget speciellt
Peter: Jag förstår varför maten är skit när du går runt hela dagarna och tänker på ett och annat
Julia spänner käkarna och fortsätter maniskt skrubba kastrullen.
Peter: Svara mig!
Julia stannar upp.
Peter: Jag jobbar hela jävla dagen för att försörja dig och barnen. Du ska vara tacksam. Jävla hora.
Julia vänder sig om och tittar på Peter.
Peter: Vad glor du på? Tror du jag ska acceptera strunt prat om tankar när du serverar mig mat som smakar papper?
Julia: Jag gör det bästa jag kan
Peter: Det bästa du kan? Är det här det bästa du kan? Skit är det!
Julia: Jag vill inte att du talar så till mig
Peter: Jaså? Du tycker att jag ska vara ömsint och romantisk efter en helvetesdag? Du tycker jag ska uppmuntra ditt beteende när jag gör allt för dig och barnen?
Julia: Du gör inte allt
Peter: Gör jag inte? Och vad fan menar du med det? Att du gör mer än mig?
Julia: Jag gör minst lika mycket…
Peter: Minst lika mycket? Fan heller, utan mig skulle du inte kunna servera pappersmat till barnen eller köpa kläder till dem. Något du, ta mig fan, gör varenda jävla vecka!
Julia: De måste…
Peter: Tyst. Jag vill inte höra dina bortförklaringar till varför mina pengar tar slut
Julia (mumlandes): Det är inte vi som tar slut på pengarna…
Peter ställer sig upp och stolen han satt på faller med en hög smäll.
Peter: Så det är inte ni som använder upp pengarna? Vem fan är det då? Jag?
Julia: Ja. Det är du.
Peter: Hur vågar du?
Julia: Jag tar det lilla jag kan för att sätta kläder på barnen och mat på bordet. Om jag inte ber om pengarna det första jag gör efter lönechecken kommit så är alla pengarna borta efter en helg av ditt spelande!
Peter rör sig snabbt fram till Julia.
Peter: Det är mina pengar. Jag gör vad fan jag vill med dem. Du har ingen rätt att säga att ni ska ha mer. Ni har tillräckligt. Du ska vara tacksam. Själv hade jag det inte ens hälften så bra som barn.
Julia: Bara för att du hade det svårt måste du inte göra det svårt för oss…
Peter tar några steg bakåt.
Peter (skrattandes): Gör jag det svårt för er? Vad fan håller du på med då?
Julia: Vad menar du?
Peter: Du tror du gör så jävla mycket när du går runt här hemma hela dagarna och tänker
Julia: Varför säger du så? Är du inte nöjd med att ha en fru som städar, lagar mat, tar hand om barnen och försvarar dig när du beter dig så här?
Peter: Beter mig så här?
Rummet tystnar.
Julia: Jag vill skiljas
Peter: Vad sa du?
Julia: Jag sa att jag vill skiljas.
Peter går mot Julia igen.
Julia: Jag vill inte vara här längre.
Peter: Hur fan ska du klara dig?
Julia: Jag har gjort mer än tagit hand om barnen och hemmet. Jag har gjort mer än gått runt och tänkt.
Peter: Vad menar du?
Julia: Jag förstår nu
Peter: Förstår vadå?
Julia: Jag vet vad du gjort. Vad du gör varje dag. Och rätten kommer inte ha några som helst problem att ge mig vårdnaden över barnen. Jag kommer få allt.
Peter: Du vet ingenting.
Julia: Jag vet att du gör fel. Jag vet att du bryter lagen varje gång du kommer hem och är arg. Jag vet att jag har rätt. Jag har bevis.
Peter: Hur fan har du bevis? Har du knullat någon advokat när jag varit på jobbet?
Julia: Nej, jag har med hjälp av en advokat gjort en anmälan på dig. Du kommer bli dömd. Du kommer bli ensam.
Peter sätter sig på en stol mittemot Julia.
Julia: Jag kan och jag ska lämna dig. Väskorna är packade för mig och barnen. Vi åker imorgon.
Peter ställer sig upp. Han höjer näven för ett slag.
Julia: Bra, ge mig blåmärken. Slå mig tills jag skriker. Det hjälper bara min sak. Ge mig fler bevis än dem jag redan har.
Peter backar bakåt.
Peter: Förlåt mig snälla
Julia: Förlåta dig? Efter år av andra chanser? Jag kommer aldrig förlåta dig
Peter: Jag ska bättra mig
Julia: Du kan inte bättra dig. Du har visat vilket monster du är. Jag ångrar bara att jag inte insett att jag kan göra något åt det tidigare.
Peter faller på knä, han tar tag kring Julias ben.
Peter: snälla…
Julia: Släpp mig. Det finns inget du kan göra nu. Jag är glad att jag fick berätta detta själv för dig. Du förtjänar att få det spottat i ansiktet. Jag gillar att se dig smärtad. Jag gillar att se dig ångerfylld. Du förtjänar att förlora allt du har.
Peter: Jag älskar dig!
Julia: Jag hatar dig.
Julia tar sig ur Peters grepp som sitter på golvet. Hon går ut ur köket.