Pannkakor
Familjen jag jobbade hos lagade pannkakor den kvällen och köket luktade underbart. De två äldsta barnen hade slagit sig ner och var redo med gaffel och kniv i högsta hugg. Ingen sa egentligen något. Det var bara pappan som visslade för sig själv vid spisen. Mamman satt och vajade långsamt. Hennes yngsta dotter låg i hennes famn och gnydde tyst. ”De här pannkakorna kommer vinna priser för sina krispiga kanter!” sa pappan till sin familj med ett leende. ”Vet ni?” sa mamman och lutade sig fram mot Elvira och Edvin, som de äldsta hette. De var nog runt sex eller sju år gamla. ”Vaddå?” sa Edvin och lutade sig mot mig. ”Morfar gör bättre pannkakor än pappa” viskade hon, tillräckligt högt för att pappan skulle höra och blinkade åt barnen. De började fnissa och pappan räckte ut tungan till dem och fortsatte steka visslande.
Tillslut blev han klar och kom med en hög av pannkakor på en tallrik. Jag kunde känna hettan från tallriken när han satte ner den. Flickan böjde sig fram och skulle ta sig en pannkaka när pappan satte stopp. ”Vet du vad?” frågade han henne med en ivrig röst. ”Nej?” svarade hon med gaffeln svävandes ovanför högen. Pappan flinade åt henne, ”jag tycker vi ska äta någon annanstans ikväll”. Inte framför Tv:n nu igen hann jag precis tänka innan han dök ner. ”Under bordet?!” utropade barnen i kör och pappan snodde snabbt åt sig pannkakorna och lämnade Elviras hand hängandes, förvånat. Mamman suckade roat för sig själv medan hon också kröp ner med barnet fortfarande i sin famn. Barnet tittade runt sig med stora ögon. Nästan som om hon visste att familjen hade tappat förståndet. Det tog inte lång tid innan både Edvin och Elvira kommit ner med både sylt och socker, mjölkpaket och glas. Pappan hade redan rullat ihop sin första pannkaka och tuggade i sig den i tre stora tuggor. Barnen tittade på varandra med förundran och började ta av pannkakorna själva. Fnissande åt de dem. ”Det känns som ett tält här under” sa Elvira mellan tuggorna. Sedan såg hon fundersam ut och fortsatte ”fast, jag vet ju inte hur det är i ett tält”. Jag log för mig själv.
Detta var den första av många liknande pannkaksmiddagar. Barnen envisades alltid med att duka om, om det var så att föräldrarna gjort fel. Pappan brukade mumla för sig själv ”jag borde aldrig visat dem att man kan äta pannkakor under bordet” och mamman kunde ibland hålla med honom lite väl mycket. Jag visste att jag älskade det. Allting blev bättre. Pannkakorna verkade smaka bättre. Konversationerna flöt bättre. Jag kände mig speciell, jag kände mig bättre.
Åren gick, barnen blev äldre. Den yngsta, Vendela, hade lärt sig gå och prata som de äldre när middagarna började ta slut. Barnen slutade tjata efter pannkakor. När det väl stod pannkakor på menyn, blev det inte som traditionen bestämt. Kanske glömde de av det, kanske de inte vågade göra det igen efter utskällningen de fick en gång när mamman, eller kanske var det pappan, hade haft en lång dag och var för trött för att gå med på barnens krav. Kanske det helt enkelt var så att de växte upp.
Jag växte inte upp. Jag förblev.
Åren fortsatte gå. Barnen blev vuxna. Jag minns fortfarande dagen Edvin, den äldsta av alla tre, flyttade ut. Jag hade själv blivit gammal. Åren hade satt sina märken på mig. Nu var bara fyra kvar i familjen. Inte långt efter den första, flyttade även Elvira ut. Jag började känna mig rangligare och visste att snart var min tid ute.
Julen var min favorittid på året. Hela familjen samlades hemma. I köket med mig. De pratade och var lyckliga, lät lyckliga. En dag vaknade jag av doften av pannkakor, och återigen brann hoppet i mig. Elvira stod och visslade medan hon stekte pannkakor. Familjen satt redo, trötta och hungriga. ”Varsågoda!” sa hon och ställde fram en hög med pannkakor på en tallrik. Jag suckade. ”Kommer ni ihåg när vi brukade äta pannkakor under bordet?” sa hon och log mot sin familj. ”Nej! Elvira, jag är hungrig!” sa hennes bror men hon hade redan tagit tag i pannkakorna, rullat ihop en, tagit en tugga och satt sig tillrätta i skräddarställning under mig.