Gömstället
Skrev om minnen från barndomen. Bara lagom nostalgiskt och sorgligt.
***
Bakom mig brukade du gömma dig. Inte för att du var rädd eller för att du inte ville bli hittad. Snarare för att du ville just det, bli hittad. Du gjorde det så ofta. Väntade tills din mamma och pappa sagt god natt och släckt lamporna i rummet. Du väntade tills du hörde din bror andas lugnt i överslafen. Sedan tog du huvudkudden under högra armen, din gula nalle under vänstra. Du kröp ner på golvet och med dig drog du täcket.
Huvudkudden skulle ligga perfekt. Precis under det där lilla ljuset som satt i eluttaget. Det var en fyrkantig lampa som din pappa satt dit när du var mörkrädd. Det var inte mycket plats bakom mig för dig. Men du kände dig trygg i skrymslet. Min rygg blev som ett snett tak över ditt huvud och min underdel var som en vägg mot resten av rummet.
Täcket vek du på mitten. Sedan la du dig ihopkrupen mittemellan. Stirrandes in i ljuset. Jag kunde känna dina hjärtslag lugna sig. Hur din andning blev tyngre. Slutligen blev dina ögonlock mjuka, och ljuset som lockade dig så fick dig att somna med ett nöjt leende.
Efter någon timme kom dina föräldrar upp för att titta till dig och din bror. Din säng var som oftast tom. Men de drog undan mig och fann dig bakom mig. Lyfte upp dig och la dig tillbaka i din säng. Din pappa brukade också dra ut lampan.
Du vaknade aldrig. Du bara fortsatte sova. Mig, ställde dina föräldrar tillbaka utan en tanke över mitt arbete som beskydd. Precis som en gammal fåtölj ska bli behandlad.