elviraingeborg

Uppgiften var att skriva om ett alterego. Min är fittan. Vilken är din?

***

Jag bor på din kropp. Jag har alltid funnits här men precis som alla levande ting måste jag tillverkas. Till skillnad mot däggdjur krävs inte ett knull för att jag ska komma till världen. Vem är jag? Jag har många namn, men mitt favoritnamn är Fitta.
     Jag föddes i tonåren. Dina tonår. Innan dess var jag bara en del av dig. Utan personlighet. Du använde mig till piss och självnjutning, annars gömde du mig i trånga trosor. Du skulle bara veta hur svettigt det kan bli.
     Jag tror att jag alltid funnits hos dig. Du märkte av mig i slutet av sexan. För du kommer väl ihåg när du pekade finger åt pojkarna i klassen?
     Jo tack, som en överrasknings mens, skyltade jag med min närvaro.  
     Det var inte förrän du började bry dig på riktigt om mig och mina systrar som jag utvecklades i livmodern. Fostervattnet fylldes av vackra näringsämnen som hat, svek och feminism. Du var helt såld, alla dessa kvinnor som stått ut med så mycket skit.
     Tillslut kom ett tillfälle för dig att visa dina nyfunna kunskaper.
     Hemkunskapsklassrummet luktade färs och bränt smör. Du var femton år. Jag gräddades precis som lasagnen du gjort. Din tant till lärare gav er en uppgift medan maten tillagade sig själv. På de runda borden framför dig och dina klasskompisar låg vita A3 papper. Ett svart streck delade dem på mitten. Till höger stod det manligt, till vänster kvinnligt.
     En stor stoppskylt lös upp framför dina ögon.
     Varsågod, jag tänkte att det skulle hjälpa dig förbereda dig på vad som väntade.
     Tanten höll i fyra plastpåsar, fyllda med laminerade lappar. Du skymtade ordet ”diska” på en av dem.
     ”Okej, nu ska ni sitta i grupper och diskutera vem som ska göra vad i hemmet.”
     Tanten såg nöjd ut. Var det här ett test? Jag började mogna nu, jag tror du kände av förvärkarna av mig.
     Du satte dig ner med tre andra klasskompisar. En brud som du var bästis med och två pojkar, som båda hade morsor som älskade dem.
     ”Vi lägger allt på mittenlinjen”, säger du och jag spinner.
     Jag trodde dessa idioter skulle hålla med för att slippa göra något jobb.
     ”Varför?”, frågar bruttan till bästis.
     ”För ingen syssla är kvinnlig eller manlig, det är en syssla.”
     ”Fast hemma hos mig är det mamma som lagar mat”, säger en av pojkarna och håller upp en lapp.
     Du såg mot din babe-bästis. Men hon såg på pojken som om han sagt något så sant.
     ”Jo, men det betyder inte att det är en kvinnlig syssla”, förklarade du lugnt.
     Fan, vad stolt jag var över dig. Du var så sjukt, jävla klok. Så ung men så jävla världsvan och kunnig.
     Tyvärr var inte dina klasskompisar på samma nivå som du. Vi kan väl sammanfatta att ni aldrig kom överens och lapparna förblev orörda. Vi kan väl också säga att det som började som fina förklarningar blev skrikiga och fyllda med svordomar. Och jag måste be om ursäkt, det var antagligen värkarna jag orsakade som fick dig att skrika.
     Tanten avslutade diskussionen och började gå igenom respektive bords utlagda lappar.
     Bord ett hade delat upp varenda syssla enligt kvinnligt och manligt.
     Första krystningen. Andas igenom smärtan. Sveket som dina egna klasskompisar gjort mot mig. Ditt kön.
     Bord två hade delat upp de flesta sysslor, men några låg i mitten.
     Andra krystningen. Andas. Det hjälpte inte att de fått några saker rätt för sig.
     Bord tre såg ut som de två första.
     Tredje krystningen. Jag är snart här nu. Gör dig redo.
     Bord fyra. Vårt bord.
     ”Varför har ni inte gjort uppgiften?” frågar tanten och tittar på dig.
     Du som låg i förlossning, andades för att lugna ner dig, men det var svårt när det fanns så mycket som skulle komma ut.
     Sista krystningen nu. Jag föds. Jag växer ut som ett stort jävla långfinger, vass och hård. Huggtänder som gräver sig ut ur min mjuka, varma och våta yta. All kunskap som du läst, som du lärt dig från din mamma och moster, fyller dig.
     ”Det är nu du har chansen”, viskar jag till dig ”stå upp för dig själv, dina åsikter och mig, din fitta.”
     Jag kunde höra den vackra morrande tonen växa. Den påbörjades hos mig och flöt upp genom magen och strupen. Snart skulle det komma ut och tanten skulle ångra sig.
     Det var lysande. Du sa som det var. Att uppgiften bestod av stereotyper, att ingen syssla kunde vara baserad på könet. Det styrdes av intressen, av behov och i mån av tid. Att anta att kvinnor ska städa, diska och laga mat är sexistiskt. Och så vidare. Jag gav dig orden och du presenterade dem.
     ”Vissa sysslor är kvinnliga och vissa är manliga, Elvira. Det är så det är.”
     Det blev svaret. Mina tänder lossnade. Föll ner och smattrade på det skitiga golvet. Du tittade på dem. Där låg dem. De som skulle slita sönder patriarkatet.
     Vi satt tysta en stund. Lyssnade till klasskompisar som försvarade sina svar. Allt som sas eldade på. Jag brann, du brann och vi båda insåg samtidigt att tänderna som fallit bara varit mjölktänder. Jag var inte ännu i min mäktigaste form. Vänta du bara. Det här är inte sista gången som vi kommer skrika. Det är inte sista gången bortkollrade patriarkatdyrkare kommer vara majoritet. Jag ger aldrig upp och du ska göra mig stolt igen.

Efter lektionen kom en klasskompis fram till oss. En söt blond tjej.
     ”Jag håller med dig”, säger hon och klappar dig på axeln.
      Mina permanenta huggtänder skymtade när vi tog till ordet.