Say your prayers
Resultatet från att jag blev galen under sportlovet.
***
Mörkret hade lagt sig. Jag stod vid fönstret som vätte ut mot parkeringen. Den var tom. Inte en bil. Inte en människa. Vi hade varit där i flera timmar nu. Jag vred på huvudet. Först till vänster – krrk – sen till höger – krrk. Jag rullade axlarna bakåt fyra gånger och lät armarna flyga okontrollerat runt min kropp. Jag suckade. Skulle han ge sig?
Jag drog bestämt in luft genom näsan och höll andan. Jag öppnade dörren och gick in i kontoret. Jag andades ut. Log. Steg fram och la min hand på hans kind. Han måste slumrat till. Hans ryck fick mig ta bort handen. Blodet rann ner för hans högra ögonbryn och glasögonen satt långt ute på nästippen.
”Så, har du fått tänka över mitt förslag något mer?” frågade jag honom vänligt. Återigen la jag min hand på hans kind. Ömt. Kärleksfullt. Han drog bort sitt ansikte.
Han satt mitt i rummet på en stol. En ensam lampa lös upp honom, och fördunklade resten av rummet. Jag kunde se att han hade svårigheter att hålla borta gråten. Jag vände mig om till väggen bakom mig. På ett bord hade jag lagt upp mina verktyg. Han hade säkert använt bordet till dokument och gamla kaffekoppar hans sekreterare behövt hämta. Varje dag, samma visa. Jag skrattade.
”Du fascinerar mig”, sa jag. ”Jobba i kontor, varje dag. Dricka samma kaffe och äta samma bagel från samma café, varje dag. Flirta med samma brud i receptionen, varje dag. För att sedan komma hem till samma gamla fru och barn.”
Han såg upp på mig. Kanske trodde han att jag skulle använda hans familj mot honom. Inte var jag sådan! I alla fall inte i lätta fall som hans.
”Hur är det att gå hem till sin fru och lägga sig ovanpå henne om kvällarna?” sa jag, fortfarande med ryggen vänd mot honom.
”Snälla skada henne inte”, sa han sammanbitet.
Jag vände mig tillbaka mot honom. Höll armarna bakom min rygg som en mellanstadielärare. Jag ställde mig precis framför honom, böjde mig ner tills vi var i ögonhöjd.
”Jag tror du vet, att jag gör precis som jag vill.”
Han drog in ett skakigt andetag och hans ögon fylldes med tårar. Kanske han faktiskt älskade sin familj. Troligtvis älskade han sig själv mer.
”Så vännen. Har du tagit ett beslut?” Jag reste mig upp igen och såg ner på honom.
Han skakade på huvudet. Jag slickade mig om läpparna och lät huvudet falla bakåt. Varför drog han ut på det här? Jag gick runt honom och la mina händer på hans axlar. Placerade min mun precis vid hans vänstra öra.
”Du har en chans till, darling. Gör ett val och jag lovar att vara snäll. Du behöver inte oroa dig, jag håller alltid mina löften.”
Jag såg hur hans käke spändes. Han knep ihop ögonen. Jag masserade hans axlar, långsamt, erotiskt. Kanske han till och med slappnade av.
”Så?” viskade jag till honom. Han öppnade ögonen och stirrade ner på sina fötter.
”Vad är det för mening?” sa han.
Jag svängde runt honom och satte mig i hans knä. Jag lät handen smeka hans kind.
”Det som kan hända, i bästa fall, om du behagar mig”, började jag. Min röst var som en sockerbit. ”Är att du räddar liv.”
Han såg mig rakt in i ögonen. Nu började han lita på mig, jag kunde känna det. Det är roligare så. Det blir bättre för mig då. Han svalde gång på gång. Gick över sina val om och om igen. Det var roligt att se på. Varje människa lägger för- och nackdelar emot varandra när dem får chansen.
”Okej, honey, det är dags.” Jag ställde mig upp vid hans sida. ”Vilket blir det?”
Han lyfte på blicken mot bordet vid väggen. Hans kaffekoppsbord. Med darrande haka öppnade han munnen.
”Pistolen”, sa han och bröt ut i en hulkande gråt. Jag log. En gråtande medelåldersman var tillfredsställande på så många sätt.
”Bra val, älskling.”
Jag gick fram till bordet, mina fingrar gled över pistolen innan jag plockade upp den. I en rörelse hade jag laddat den, vänt mig om och riktat den mot honom.
”Say your prayers, baby.”
Och sköt.