elviraingeborg

En dikt Stina Wollter, och jag citerar, tyckte var "Underbar!"

***

Ett hårstrå på magen,

mellan navel och skrev;

det bör man uppskatta mer,

säger hon.

 

Hon tittar på magen,

den ligger så fint i knäet.

Sittande på toaletten,

promille i blodet.

 

Tänk att kroppen fungerar,

den går,

den står,

den består.

 

Spegeln bevisar allt.

Armar som rör sig,

så gäddhänget gungar.

Ryggen som bär henne,

så styrkan briljerar.

Låren som värmer,

så hon aldrig fryser.

 

Hon ville klä av sig,

där och då.

Visa upp sin stora mage,

hängbröst, fitthår.

Visa upp sina bristningar,

mosaiken,

livets kvitton.

Hon börjar dansa,

känner kroppens liv,

känner härligheten.

 

Hon kan inte sitta still.

Hon kan inte vara instängd.

Hon tar sig ut.

 

För hon kan.

 

Hon börjar långsamt,

gående utmed trottoaren.

Hon ökar takten,

joggar mot horisonten.

 

Vidderna sträcker ut sig.

Oändliga längder.

Oupphörlig hastighet,

som      ökar          och             ökar.

 

Nu springer hon

och svettas fritt.