elviraingeborg

Skriv en novell där ett djur finns med. Ok.

***

Dörren var trög att öppna. Himlen hade låtit stora flingor falla hela natten. Edzo klev ner i den djupa snön. Hans skor försvann långt under ytan. Edzo svor tyst för sig själv, medan han gick mot stigen. Han lufsade fram och antog att hans färd till byn skulle ta längre tid än vanligt. Edzo kände efter sin väska, det dova klinkandet försäkrade honom att hans mors kissprov låg säkert mellan två tygstycken. Edzo hade försökt läka sin mor i dagar men hennes feber ville inte ge sig. Han hade tagit slut på alla örter och salvor. Det sista han ville göra var att rådfråga helaren, men dit var han nu på väg. Ovanför honom låg de grå molnen hotande. Vinden vilade, men han litade inte på den. Plötsligt skulle han behöva hålla sig i granarna för att inte flyga av fötterna. Han ökade på stegen.
     I skogen var det lättare gå, grenarna hade fångat upp mycket av snön. Edzo drog ner luvan och blev av med andfåddheten som plågat honom. Skogen var tyst. Träden frusna. Han märkte att nävern på björkarna var avskalad. Han tittade runt sig och såg ett rådjur och hennes kid skutta i motsatt håll. Edzo släppte dem inte med blicken förrän de försvunnit bakom växtligheten. Han önskade sig deras frihet. Han skalade av återstående näver och la ner i väskan.
     Byn var livlig. Snön hade överraskat många. Med kvastar och spadar, jobbade invånarna på att få tillgång till sina bostäder. Helaren bodde vid träkyrkan. Byn var liten och när prästen dött fick helaren även ta över det andliga läkandet.
     ”God morgon!” Edzo ropade till helaren från vägen, även han var ute och brottades med snön. Han var spänstig för sin ålder och det gråa håret klibbade mot pannan.
     ”Edzo! Vad för dig hit?”
     ”Mor min.”
     Edzo gick fram till helaren och sträckte fram glasburken med kisset. Han såg på Edzo med klara blåa ögon. Helaren tog emot burken och vinkade att Edzo skulle följa efter honom in. Han haltade när han gick och gav ifrån sig grymtanden när högerfoten fick bära kroppens vikt. Hans kläder var mörka, Edzo funderade på om de var sotiga eller inte. Helaren sparkade av snön från skorna innan han steg in, och Edzo följde hans exempel.
     Helarens hem var fullt med upphängda torkade växter. Väggarna täcktes av hyllor där det stod burkar med salvor och salter. Några var fyllda med mörkgröna blad, andra med blommor i lila, rött och gult. Edzos blick fastnade för en burk med en flytande svartskimmrande vätska, som om helaren hade fångat natthimlen. Rummet hade en skarp doft av blod och ammoniak. Edzo svalde en kväkning och bestämde sig för att andas med öppen mun. Edzo följde helaren fram till bordet i bakre delen av rummet.
     Helaren öppnade korken på kissprovet. Han luktade på det, granskade det och svepte runt det i glasburken. Han stoppade ner lillfingret och smakade.
     ”Ah, som jag trodde.” Helaren satte tillbaka korken och vände sig mot hyllan bakom sig. Flaskorna och burkarna sjöng när han letade. Han tog fram en burk med brun massa.
     ”Smörj hennes bröst med detta.”
     Edzo tog emot burken. Helaren fortsatte leta bland burkarna.
     ”Är hon varm eller kall?”
     ”Hon är både och”, svarade Edzo.
     Helaren mumlade för sig själv och dök ner under bordet.
     ”Jag ska ha några iglar kvar”, sa han från sitt gömställe. Edzo hade bara sett iglar användas en gång tidigare, och det var inget han ville uppleva igen.
     ”Jag tror inte det är en bra idé”, sa han.
     ”Är du säker?”
     ”Mor behöver salvor och örter.”
     ”Som du vill.” Helaren dök upp och gick till mitten av rummet där han plockade ner olika växter.
     ”Koka vatten och låt detta ligga i en stund”, sa han och gav Edzo flertalet växter. Han kände igen timjan och röd malva. Edzo stoppade allt i sin väska. Han fick till sist en burk med spindelkadaver sedan tackade han för sig och lämnade helaren.  
     Kylan slog mot honom när han steg ut. Vinden hade börjat leka. Edzo lät stegen ta honom till handlaren. Han älskade att titta på varor som skeppen tagit med sig från världens vrår. Affären osade av kött och bakat bröd. Kryddor och torkade frukter färglade rummet i alla färger Edzo kunde komma på. Han hittade torkad sej som han köpte och gick nöjt därifrån.
     Ute på gatan hade folket dragit sig in och byn skulle kunna misstas för öde. Himlen hade mörknat. Edzo såg upp mot hustaken. Som från en skräckhistoria flög hundratals kolsvarta korpar upp från sina gömställen på taken. Edzos förvåning fick honom att snubbla över kullerstenarna. Korparna flög i flock över skogen. Deras skri satte fart på Edzo.
     Halvvägs hem började vinden dra i hans kläder. Luvan ville inte stanna kvar över hans huvud. Det skar och isade i ansiktet. Snart kunde han inte se två meter framför sig. Edzo stannade upp. Han letade febrilt efter ett skydd. Han svepte blicken över skogen. I ögonvrån såg han en röd svans försvinna bakom en kulle. En räv! Han gick i riktningen han sett djuret och upptäckte att där låg två stenklippor lutade mot varandra. De skapade ett krypin för den i nöd. Edzo la sig på knä och kisade in, han lyssnade efter ljud från räven. Allt var mörkt och tyst.
     ”Räven måste grävt tunnlar till sin lya härifrån”, tänkte han och kröp in. Utrymmet var större än han väntat sig. Han satte sig tillrätta mot stenväggen. Han tyckte sig fortfarande höra korparna men vinandet utanför sövde honom.
     Edzo vaknade en stund senare. Han skakade på huvudet. Blåste värme i händerna. Remmen till väskan stramade. Satt han på den? Edzo drog i remmen.
     Något drog tillbaka. Edzo stelnade till. Hans ögon var vana vid mörkret men han kunde inte se vad det var som drog i väskan. Edzo satte sig upp på knä och tog ett fastare tag. Han ryckte. Den släppte och han ramlade bakåt. Väskan var söndertuggad i ena hörnet.
     Edzo kröp ut. Vädret hade lugnat sig. Han kämpade genom snön och vinden. Korparna var borta och han var ensam i skogen. Han kände sig ändå iakttagen. Hela vägen hem kastade han blickar bakom sig.
     När han såg huset andades han ut. Han sparkade undan snön framför dörren och slet upp den. När han steg in hörde han ett gnäll bakom sig. Han vände sig om. Framför honom satt en liten, skabbig figur. Stora bärnstensröda ögon glodde på honom.

Räven.