Bussresan
Jag satt på sista raden, det säte som var mest gömt. Inte trodde jag att den platsen skulle vara så perfekt för mig just den dagen. Jag gillade platsen längst bak. Därifrån var jag osynlig. Inte gillade jag den för att jag var socialt obekväm eller överdrivet introvert, utan platsen gjorde mig till en annan. Från den platsen kunde jag se alla andra passagerare, alla som går på, alla som går av. Alla som sover. Alla som precis som jag drömmer sig bort. Jag kan till och med se busschauffören i en spegel.
På rådhusparkens hållplats gick jag på 101 mot Gränna. Hörlurarna var på, med M83s album Hurry up, we’re dreaming på den högsta volym mina trumhinnor tillät. Bussresan brukade ta ungefär 50 minuter hela vägen hem till mig. Efter jag stämplat mitt periodkort blickar jag upp genom bussen och ser min plats vara ledig, lyckan brusade upp men jag slog ner den igen, inte kan jag bli lycklig över en plats på en buss? Jag gick med snabba lätta steg dit och satte mig.
Efter mig går det på sju passagerare till, i bussen sitter det sammanlagt 10 personer, mig själv inkluderat. Bussen började rulla framåt. Min uppmärksamhet drogs till tre tjejer i min egen ålder längst fram i bussen, sittandes tillsammans i ett fyra-säte. Jag såg hur de smått pratar med varandra men hur den ena efter den andra böjer ner sina nackar i en obekväm nittiograders vinkel, stirrandes på iPhonens lysande skärm, som zombies. Jag kan inte säga att jag är hatisk mot mobiler, eftersom jag själv använder en varje dag.
Jag fnyste ljudlöst för mig själv och tittade istället på en tant som satt ensam och såg allmänt uttråkad ut. Hennes ålder var svår att gissa. Kroppen skulle lätt kunna vara 90, men ögonen var unga, eller yngre kanske är mer korrekt. Jag såg framför mig hur hon levt sitt liv, med kärlek, hat, sorg, och ånger. Precis allt jag önskade för mig själv.
Jag lutade mig bak mot sätes rygg och la huvudet bakåt i en nittiogradsvinkel – tvärtemot zombierna i fyr-sätet – och blundade. Jag tror jag slumrade till, men som den nervösa varelse jag är vaknade jag med ett ryck någon hållplats senare. Min nacke ömmade smått av den konstiga ställningen jag suttit i och jag masserade den med min hand när jag blickade upp genom bussen igen. Den var tom. Tanten, tjejerna och de andra fem passagerarna hade gått av. Busschauffören, en medelåldersman satt med hörlurar och nickade tyst för sig själv. Jag drog av mig mina egna hörlurar. Bussens brummande lät som det alltid gjorde. Jag drog ett djupt andetag. Varför frös jag?
Bussen stannade någon sekund senare och någon steg på. Jag satt på helspänn, och rös av kyla. Killen som stigit på gick genom bussen, jag stirrade på honom och försökte se hans ansikte. Det var gömt av hans hatt. Han gick till sätet på andra sidan av bussen från mig, två rader längre fram. Han satt avslappnat med handen i en skinnhandske hängandes ner i mittengången. Jag försökte titta bort, försökte ignorera killen. Men jag fick nya pustar av kyla från hans håll, och kunde inte låta bli att hela tiden titta på honom.
Jag drog mig närmre mot mitt fönster. Tryckte mig nästan emot det. Rysning efter rysning gick genom min kropp. Från benen, upp genom ryggen, ut från skulderbladen till armarna och uppför nacken. Jag höll huvudet stramt bort från killen. Jag kunde tillslut slappna av men min blick flöt mot killens håll igen, bara att denna gång satt han inte kvar på sätet på andra sidan bussen, han satt i sätet precis framför mig. Jag ryggade till i en bakåt rörelse, slog huvudet i bussens bakruta. Killen rörde inte på sig. Jag satt tyst. Jag rörde mig inte en centimeter. Bussens motor var tyst, gatan var tyst, chauffören var tyst. Jag upplevde det så i alla fall. Mina hjärtslag var det som fyllde tystnaden. Snabbare och snabbare slog det, och jag kunde inte få ett stopp. Jag svalde, tittade ner i mitt knä där min mobil med hörlurarna låg, blundade hårt och tittade upp, som för att vakna. Jag stirrade rakt in i hans ögon. De saknade iris. De var helt vita, och små sprängda blodkärl syntes i vrårna.
”Andas” sa han. Jag drog in luft. Jag blåste ut luft. Men jag kunde inte andas. Hans ögon stirrandes, utan ögonlockar som bröt kontakten, in i mina som nu började tåras. Jag svalde hårt. ”Vet du vart vi är?” frågade han och släppte ögonkontakten men letade nu med blicken över mitt ansikte, min hals. Jag ansträngde mig för att inte lyfta mina händer och skymma min nakna hud. Jag hade fortfarande inte blinkat. ”Vart är vi?” frågade han igen, nu med en mjukare stämma. ”På bussen” svarade jag tyst. Han lutade sig bakåt mot fönstret med ett skrock, som skar sig in i trumhinnorna. ”Det vet jag” sa han och fäste igen blicken i min. Han lyfte händerna och började ta av sig skinnhandskarna. Med vana rörelser la han ihop handskarna och vek dem en gång, då han näst la dem tillrätta på sätet bredvid sig. ”Jag frågar igen då, vart är vi?” han lät annorlunda den här gången, en ny attityd, som resulterade i att jag fick tillbaka hjärnkapaciteten igen och kunde, i alla fall låstas, känna mig bekväm, bekvämare. ”Vi är på bussen, som jag också redan sagt”. Han såg med ens förundrad ut, det var som om han blivit förvånad över mitt svar. ”Var det något mer?” frågade jag, med mitt nyuppfunna mod. Jag kunde se att han drog sin tunga över tänderna under läppen, med ett smått irriterat uttryck. Utan att jag ens hunnit blinka, var han på sätet bredvid mig, med en av sina nakna händer på glaset bredvid mig och en på hans säte. Jag var omringad. Jag drog in luft, jag blåste ut, men jag kunde inte andas. Han såg belåten ut. ”Jag trodde jag skulle få det lätt jag”. ”Lätt?” klarade jag av att andas ut till svar. ”Så, så, nu ska vi inte ge alla svar på en och samma gång”. Jag ville krympa till en atoms storlek. Han böjde sig ner mot min hals, jag ville skrika. ”Stilla nu” viskade han intill mig. Han drog in min doft, och strök sin vänstra hand över min kind. Jag rös. Mina andetag var slut. Han satte sig långsamt på huk på sätet, en fot på var sin sida av mina lår. Händerna nu på varsin sida av mitt huvud. ”Förfärligt synd vad jag ska göra med dig, du har visat dig speciell, men det är som det är” och som ur en mardröm slets hans käkar isär med ett onaturligt ljud som sved i öronen. Hans händer växte sig till beniga klor med köttiga remsor av hans mänskliga maskering. Jag skrek ett ljudlöst skrik av rädsla, som jag såg de irislösa ögonen färgas röda i samma stund som han med en snabb rörelse anföll.
Huvudet slog jag i taket, då jag med fart ställt mig upp när jag vaknat. Det första jag såg var mina hörlurar som låg på golvet under mig, tillsammans med min telefon. Samtidigt kom ljuden tillbaka. Bussens brummande, en man som satt längre fram som talade, ett språk jag inte kunde tyda, högljutt i telefon. Jag svepte blicken över bussen och såg att den gamla tanten hade somnat och snarkade med öppen mun. En dröm, tänkte jag, en djävulsk dröm. Jag skakade på huvudet och blundade hårt, för att sedan öppna ögonen igen för att försäkra mig om att jag var vaken. Jag log lite åt min livliga fantasi samtidigt som jag böjde mig ner för att fiska upp hörlurarna. Nere på golvet fick jag tag på något annat. Jag drog hastigt upp handen med objektet och kunde se ett par hopvikta skinnhandskar.
Jag satte mig försiktigt tillrätta på mitt favoritsäte. Mitt hemliga säte, längst bak, alltid gömd. Fast inte nu längre, jag har blivit sedd.
