elviraingeborg

Bilen hade rullat fram så länge att Börje hade somnat, vaknat och somnat igen. Sandra körde och jag själv hade precis tryckt på play på ett nytt podcast avsnitt. ”Jamen fan, Tindra!!” utstötte Sandra frustrerat. ”Jag orkar inte lyssna på ännu ett avsnitt med dessa gnäll-snubbar”. Jag skrattade lite och tittade ner i skärmen på min mobil som hade, inte bara en, utan fem sprickor gående tvärs över skärmen likt en blixt. ”Vad vill du lyssna på då?” frågade jag och blickade upp mot Sandra. ”Kan vi inte bara ha det lite tyst en stund?” svarade hon. Jag stängde av ljudet och rätade på mig i sätet. Sandra trummade lätt på ratten när hon körde och jag log mot hennes håll. Efter någon minut hörde vi Börje snarka tyst i sin bilbarnstol i baksätet. Jag tittade ut genom fönstret och följde skogens djup med blicken. Vi var på väg mot Narvik för att se midnattssolen. Ingen av oss hade någonsin upplevt det förut, som tur var hade vi haft en vecka av ledighet kvar att ta ut och inget att göra, så helt plötsligt hade vi bokat hotell och aktiviteter för hela familjen längst upp i norra Norge. Jag hade oroat mig i veckor att Börje inte skulle gilla resan, eller att det skulle vara molnigt hela veckan, eller att vi inte skulle orka köra så långt, men Sandra hade (som alltid) lugnt sagt ”det ordnar sig”. Och nu var vi halvvägs.

Utanför bilen hade skogen prytt utsikten i vad som kändes som evigheter. Det var som en enorm labyrint av tallar, granar och mossa. Där allt såg likadant ut men också helt olikt. Jag tittade på stammarna, stenbumlingarna och snåren. Mina ögonlock började bli tunga och jag lutade huvudet mot nackstödet men fortsatte titta ut. Några få av kvällssolens strålar trängde sig genom skogstaket och gav ett guldskimmer i den mörka skogen. Min syn började bli grusig och jag andades tyngre. Det var då jag såg någonting röra sig. Någonting sprang, eller rättare sagt flöt, i hastighet med bilen i skogsmynningen. Jag lyfte på huvudet och fokuserade på det jag sett. Men det var borta. ”Vad gör du?” frågade Sandra. ”Va? Eh, jag… Jag tyckte jag såg ett djur eller nått” ”Eller nått?” sa hon men en retsam ton. Jag vände mig mot henne och tryckte in pekfingret i hennes armhåla. ”Nej!!” skrek-skrattade hon ”sluta, annars väcker du vår baby”. Jag tittade bak på Börje och petade ännu en gång i Sandras armhåla. ”TINDRA!” utropade hon. Jag skrattade och tittade ut mot skogen igen. Jag kunde inte riktigt släppa det jag sett, det var som om grenarna på granarna hade fått liv och likt en orm slingrat sig i hastighet med oss. Jag drog handen i mitt hår och kliade i hårbotten. Snart skulle vi vara framme vid vandrarhemmet som vi skulle spendera natten i.

Börje hade vaknat gnällig. Sandras blodsocker var nere i botten och jag hade kört de sista timmarna och letat upp vandrarhemmet, som inte legat så nära huvudleden som vi trott. Dem hade varit noga med att skylta på alla småvägar, som annars hade varit omöjliga att lokalisera. Men med de klara och limegröna skyltarna med texten VANDRARHEM SKOGSGLÄNTAN så gick det. Jag parkerade bredvid de två andra bilarna på den lilla grusparkeringen och la i handbromsen. Sandra tog ut Börje och gick mot receptionen. Jag lyfte ur våra väskor, stängde bagageluckan och låste. Det var nästan vindstilla och det var fortfarande varmt i luften även fast klockan var efter 10 på kvällen. Det var fortfarande ljust och sommaren stod i full blom. Jag började gå över grusplanen när jag hörde något prassla bakom mig. Jag vände mig om och såg en skugga snabbt smita in bakom en stor stenbumling som låg bortom parkeringen. Jag spanade mot stenen och försökte se något mer men det var stilla. Jag började ta några steg mot där ljudet kommit ifrån när Sandra abrupt stoppade mina planer när hon ropade på mig ”Tindra! Har du bokningsbekräftelsen?”. Jag slängde en sista blick mot stenen, vände på klacken och gick till receptionen. Någon timme senare hade vi fått vårt rum och nattat Börje. Sandra satt på sängkanten och viskade om någon kanot-utflykt vi skulle anmäla oss till om vädret tillät. Jag stod på andra sidan sängen och bytte om. Det fanns en känsla i mig som jag inte kunde släppa, känslan av att vara iakttagen av någon. Jag rös när jag drog av mig min lätt svettfuktiga t-shirt och jag kröp snabbt ner under täcket i vår säng. Sandra la sig på min axel med armen över min mage. Jag höll om hennes armled och pussade henne lätt på håret. ”Vi har det bra, va?” sa hon tyst och lyfte huvudet upp mot mitt. ”Jag har det bra” svarade jag och kysste henne. Vi somnade till ljudet av Börjes lugna andetag och skogens knarrande.

Drömmarna jag hade under natten var kusligt verkliga. Återigen stod jag på parkeringen men denna gång var jag bakom stenbumlingen som kikande fram och tittade på mig själv, eller i alla fall min kropp, med väskorna ståendes med ryggen vänd mot stenen. Plötsligt rörde jag mig ut från gömstället i riktning mot kroppen. Rörelserna liknade dem som man sett rovdjur göra på naturfilmer innan ett anfall. Nästa rörelse gav ifrån sig ett ljud. Prasslet. Jag hade snuddat vid det torra snåret. Min kropp vände sig om på parkeringen och jag i den okändas kropp skyndade mig bakom bumlingen igen. Jag kröp ihop och blev blixtstilla. Jag hörde min kropps steg på grusparkeringen och jag visste att snart skulle Sandra rädda mig. ”Tindra!” Jag ryckte till. Jag tittade ut bakom stenen och såg Sandra hållandes i Börje vid huset. Min verkliga kropp började gå emot dem men jag satt kvar och fylldes av värme och hunger. Min blick var fäst på Börje.

Jag vaknade kallsvettades. Det kändes inte som om jag hade sovit en minut på hela natten. Jag reste mig upp och stängde fönstret som stod öppet. Sedan gick jag till badrummet och sköljde av ansiktet med vatten. Jag lutade mig mot handfatet och stirrade in i mina egna ögon i spegeln. Jag funderade på om jag var stressad och därför betedde mig lite smått galet. Kanske började jag få feber. Jag ställde mig upp igen och gick till rummet. Jag tittade på Börjes lilla kropp i den uppfällbara sängen vi fått. Jag satte mig på huk vid honom och lyfte på täcket som han lagt över huvudet, det måste ju vara svårt att andas för honom. Under täcket låg inte en 6-årig pojke utan en ihoprullad filt. Jag ryckte av hela täcket. Jag la mig på knä och tittade under sängen. Jag vände mig snabbt om och tittade på Sandra. Kanske hade han lagt sig hos oss någon gång under natten som han gör ibland. Men där låg bara hon och sov lugnt. Fönstret. Hade det varit öppet igår kväll? Jag sprang fram till fönstret och ryckte upp det. Jag tittade ner på marken, ut på grusparkeringen och in mot skogen. Inget. Allting såg ut som det skulle.

Jag hade väckt Sandra. Hon hade först inte förstått. Vi började leta genom hotellet. Receptionisten ringde dit hjälp och vi letade i alla vrår och under alla möbler. Men jag visste att han inte var i vandrarhemmet. Han hade blivit tagen. Efter en timma ringde vi polisen. Sandra grät. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag höll bara om henne. Polisen kom tillslut och vi blev förhörda. Jag förklarade hur jag vaknat och trott han legat under täcket men inte hittat honom. Jag förklarade att fönstret var öppet, och att jag inte hade minne av att öppnat det på kvällen. Det var ljust ute och alla gäster hade vaknat av tumultet. De och receptionisten blev också förhörda. Jag och Sandra satte oss i en av sofforna i receptionen. Efter en stund kom en polis fram till oss och förklarade att de tror Börje rymt från rummet och gått ut i skogen och gått vilse. Sandra protesterade, enligt henne hade Börje ingen anledning att rymma. Enligt polisen fanns det inga misstänkta som kunnat kidnappa Börje. Jag visste att i själva verket fanns det just någon sådan - eller sådant. Dem skulle börja en skallgång under förmiddagen och han bad oss att stanna på vandrarhemmet om Börje skulle hitta tillbaka.

Hela dagen var som en dimma. Poliser som pratar. Sandra som gråter. Telefonsamtal. Oroliga främlingar som viskar. Jag undrade om skallgången skulle fungera, eller om varelsen som tagit Börje kunde gömma sig på ett sätt som gjorde den osynlig för det nakna ögat som det verkat när den gömde sig bakom stenbumlingen. Jag undrade om Sandra skulle förstå om jag berättade. Jag undrade om hon skulle tro jag blivit galen. Jag behövde berätta för Sandra. Jag måste berätta för Sandra. Hon förtjänar att veta. Jag skiter i om hon tror jag är galen.

På eftermiddagen hade Sandra gått upp på rummet för att försöka vila en stund. Ingen av oss hade ätit på hela dagen så jag hade fixat smörgåsar från köket och kaffe ur maskinen i receptionen. När jag stängde dörren till vårt rum hoppade Sandra ur sängen med en smula hopp i ögonen och jag såg sorgset på henne och skakade på huvudet. Hon sjönk ihop på sängkanten. Jag gav henne en smörgås och en kopp. Hon la smörgåsen på bordet men behöll koppen mellan händerna som om hon värmde sig på den även fast det var varmt i luften. Jag satte mig upp på sängen och la en kudde bakom ryggen och lutade mig mot väggen. Jag klappade försiktigt på sängen bredvid mig och Sandra tittade upp, förstod vad jag menade och hasade sig upp bredvid mig. Hur fan ska jag börja? Jag tog ett bett av smörgåsen och tuggade. Det var som att tugga på kartong, så torr blev jag i munnen. Kaffet var svagt men värmde magen. Jag var inte hungrig heller och la ifrån mig smörgåsen. ”Sandra…” sa jag tyst. Hon andades tyst och tog min hand. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, men…” fortsatte jag försiktigt. Hon klämde min hand och tittade oroat på mig. ”Oroa dig inte, det är ingen nyhet om Börje, utan mer information om igår” svarade jag hennes blick. ”Vad vill du säga?” frågade hon. Då kom allt ur mig. Hur jag sett något i skogen, men trott det varit en synvilla. Att jag hört något vid parkeringen som kan ha liknat det i skogen. Hur min dröm hade visat mig hunger för Börje. Hur jag visste att det lät konstigt men att jag är säker på att detta ”något” var det som tagit Börje. När jag var klar satt hon tyst. Hon tittade ner i sina händer som maniskt masserade varandra. ”och du menar att detta ska hjälpa på något sätt?” sa hon tillslut. ”Jag vet inte, jag vet bara att jag aldrig håller något hemligt för dig”. ”men du undvek att berätta detta för polisen?”. Jag tog ett andetag och tittade henne i ögonen. ”Ja, jag vet att jag inte sa något, men dem är ute i skogen nu och letar! Det är ju där dem kommer hitta honom för det är där denna sak finns!”. Sandra tittade bort mot fönstret. Hon reste sig och gick mot det. ”Ja, det är väl så… om det du säger är sant” sa hon. Jag reste mig upp och ställde bakom henne. Jag la min hand på hennes axel men hon knuffade bort den. ”Jag älskar dig, men jag vet inte hur jag ska känna mig bättre nu så försök inte trösta mig” sa hon och tog sin jacka och gick ut. Jag iakttog henne gå ut på parkeringen mot stenbumlingen där hon satte sig och gömde ansiktet i händerna.

Jag kände hur utmattad jag var. All energi var som utsugen från mig. Jag la mig i Börjes lilla uppfällbara säng, den knarrade av min vikt. Jag andades in hans doft från kudden. Långsamt och smärtsamt grät jag mig till sömns.

Återigen drömde jag att jag befann mig i varelsens kropp. Det hade mörknat och jag stod vid husväggen och tittade upp mot fönstret som tillhörde rummet som min kropp, Sandra och Börje låg i. Med en snabb rörelse var jag uppe vid fönsterblecket. Jag kikade in och såg alla sovandes. Jag stirrade på min kropps långsamma rörelser och plötsligt var jag inne med det öppna fönstret bakom mig. Jag smög fram till Börje och höll ett varsamt öga bak mot dubbelsängen. Försiktigt lyfte jag upp Börjes kropp. Han gnydde till och såg ut som om han skulle vakna och jag förblev stilla tills han snusade lugnt igen. Sedan hängde jag hans lilla kropp över min axel och klättrade långsamt ner för stupröret utanför fönstret. Jag rörde mig smidigt och effektivt. Men något var annorlunda jämfört med gången jag varit i kroppen bakom stenbumlingen. Jag kände mig instängd i mig själv. Efter flera minuter av småjoggande genom skogen stannade jag vid ett stup. Jag tog tag i en rot och slungade mig själv och Börje över stupet ner på en platå framför en grotta. Rörelsen fick Börje att vakna. ”Vart är vi?” frågade han mig sömndrucket medan han gnuggade bort drömmarna från ögonen. Jag tittade på honom och la ett finger mot min mun. Han gäspade som svar. Varför var han inte rädd? Varför skrek han inte? Varför frågade han inte var hans mammor var? Hade vi inte lärt honom han inte ska lita på främlingar? Jag testade min röst. Den lät kall. ”Vi ska gömma oss här ikväll” sa jag med en kall röst. Börje tittade på mig och nickade seriöst. Jag tog hans lilla hand och ledde honom in i grottan. Där låg filtar redo och jag virade dem runt honom. ”Stanna här, jag är snart tillbaka” sa jag igen med den kalla rösten. Jag vände mig om och klättrade upp för berget. Jag började springa mot vandrarhemmet och när huset började uppenbara sig blev allting svart.

Jag frös när jag vaknade. När jag öppnade ögonen kunde jag först inte se, jag blinkade gång på gång och tillslut fick jag tillbaka synen. Jag satte mig upp. Jag satt på marken mitt i skogen. Något högg mig i magen med sådan smärta att jag skrek ljudlöst. Ur min mun kom istället en svart skugga, jag kände igen dess rörelser från bilfönstret. Snabbt försvann det bort i skogen och jag föll bakåt av smärtan. Men smärtan släppte mig lika snabbt som den kommit. Jag vände mig om och ställde mig på knä och skrek rakt ut i skogen. Någon måste väl höra mig. Jag försökte resa mig och satte händerna framför mig som stöd. Det var då jag såg att jag var täckt av något. Det var mörkt som jord men klibbigt. Jag ställde mig upp och torkade av lite av det klibbiga på byxorna. Rött. Jag flämtade till. Blod. Jag tittade över min kropp efter ett öppet sår men kunde inte hitta något. Vad hade hänt? Jag tittade mig omkring. Jag kände igen mig. Jag vände mig om och såg stupet i drömmen. Jag skyndade mig mot stupet och lutade mig över kanten. Platån låg rakt under mig och ute på kanten låg en liten kropp. Stilla. Jag skrek. Bakom mig började jag höra rop från skallgången, men jag väntade inte utan började klättra ner mot Börje. Väl nere på platån frös jag. Jag tog dem sista stegen mot hans kropp och föll på knä framför honom. Ovanför mig hörde jag röster och jag tittade upp, där såg jag ficklampor och siluetter av människor. Jag hörde viskningar och såg chockerade ansikten. Jag tittade ner på Börje igen och på mina händer och förstod vad dem såg.

Och allting blev klart för mig.